dom här dagarna som man bara vill gå och sätta sig i ett hörn och gråta? en sån dag har jag. Inte över något specillt, utan av allt. ''Råkade'' sätta på den finaste låten jag vet, som jag börjar gråta direkt av och nu kan jag inte sluta, och när jag hör den låten så kan jag inte sluta lyssna, jag sitter och lyssnar på den 100 gånger om. När jag hör den låten så kan jag inte låta bli att tänka på mina finaste ägodelar som tyvärr var tvungna att lämna denna värld. För mig är låten ängad till dom, och det har den alltid varit i alla år. Även fast jag inte riktigt förstår allt men den är fin.  Min saknad till er går inte att förklara hur stor den är, och jag är så rädd, så jävla rädd för att jag ska behöva gå igenom det igen, jag vill inte och jag kommer inte klara det igen. Men grejen är jag kan inte tänka positiv nu pågrund hur det slutade för er, jag kan inte. Ni var det absolut finaste jag hade, och att vet att aldrig mer få träffa er, är det som gör ondast. Jag saknar er så jävla mycket.